En enda motståndare

Här har jag skrivit ner lite tankar om hur man ska göra för att spränga gränser. Jag fick för några år sedan tips av en som är väldigt duktig på den mentala biten inom idrotten. Han hade förmågan att alltid få fram det absolut bästa av en på stafetter och

Att kunna prestera vid en speciell tidpunkt och på en speciell tävling innebär en massa saker psykologiskt för en orienterare och idrottsman. Befinner man sig vid startplatsen på en SM-final i orientering kan man nästan ta på laddningen. Det är mycket tystare än andra tävlingar och det är en otrolig spänning i luften. De flesta av deltagarna har laddat inför denna tävlingen under hela året och det är just nu denna dagen som alla vill lyckas.

Det som lätt sker i detta ögonblick är att pressen från sig själv eller från anda blir för stor. Eller att man inte kan släppa tankarna på resultatet och att man så otroligt gärna vill lyckas denna dagen. Man får prestationsångest eller man blir bara för nervös och det påverkar orienteringen. Redan vid andra kontrollen bommar man 1 minut och vid nästa 2 minuter. Så var den dagen förstörd och vid mål är man fly förbannad för att man skulle bomma just idag. De flesta orienterare känner nog igen sig och har någon gång varit med om liknande scenario. Det gäller istället att den mentala anspänningen innan start är på rätt nivå så att man lugnt men samtidigt offensivt kan inleda banan till första kontrollen, andra kontrollen och sedan hela vägen till mål.

Det är självklart flera saker som gör att det blir så här, men hur ska man då göra för att kunna prestera just vid det där speciella tillfället utan att bli allt för nervös?

Ett sätt för att ta bort momentet med nervositet och de tankarna om att man så gärna vill vinna är att bara tävla mot sig själv.

Kommer man dit att man bara springer mot sig själv och sin egen kapacitet och att man inte jämför sig med andra så tror jag att man har hittat skälen i sitt idrottande. Man springer bara orientering för att det är så otroligt roligt, samt för att se hur stark, snabb och bra man kan bli på att orientera. Man tävlar bara mot sig själv och man optimerar precis varenda rörelse och förflyttning i skogen. Man försöker uppnå känslan där man springer med total kontroll. Man har ett perfekt flyt och en perfekt framförhållning i orienteringen. Man kan dra på allt vad man har i uppförsbackarna, på vägar och i mossarna. Man får helt plötsligt inga begränsningar för vad man klarar av och man slutar också att bry sig om konkurenterna i skogen. Självklart är det en otrolig bonus och något man ska vara glad över när man får en bra placering, men det kanske inte var det som var det viktigaste. Det kanske är viktigare att man fått den rätta känslan under banan och på upploppet. Den känslan om det perfekta loppet. Det är först då man har lyckats, oavsett resultatet. Att bara ha sig själv som motståndare ger många fördelar.

• Det leder till att man kan träna i harmoni under vinter halvåret och inför de viktiga tävlingarna.

• Man har sig själv i fokus hela tiden, det man kan påverka.

• Resultaten är en bonus och man blir inte lika påverkad i sin orientering av att få en bra placering.

• Man blir lugnare innan start och kan fokusera på det man ska göra.

• Man blir inte påverkad av andra i skogen lika mycket.

• Det leder också till att man inte får några begränsningar. Man kan fråga sig själv under tävling, springer jag så fort jag kan nu? Eller är detta bara en fart som är behaglig för mig? Eller är det för att han framför håller detta tempot? Kan jag springa snabbare?
• Man slipper lägga en massa energi på alla de gånger man blir ifrånsprungen eller som man var flera minuter efter segraren.

Genom att bara ha sig själv som motståndare inser man att det faktiskt bara är upp till sig själv för om man ska lyckas eller inte. Det är bara upp till sig själv om man vill springa banan utan att missa en enda kontroll. Börjar man med detta tankesättet att ha en enda motståndare tror jag man kan spränga gränser.