marcialonga 2010

Några från Miners var nere och körde Marcialonga, här syns de på den klassiska Val di Fiemme skidstadion. Men varför ska man egentligen åka hela vägen ner till Italien för att köra ett skidlopp?

Det finns många anledningar att åka ned till norra Italien och köra Marcialonga. Framförallt för att uppleva atmosfären i Moena, alpbyn där starten av det 70km långa loppet gick. Där fanns det gott om restauranger och hotell som alla hadde sin egen charm och stil. Byn som ligger på 1150 möh fylldes under denna helg av framförallt Norrmän och Svenskar som alla skulle ut och åka längs spåren i Val de Femme dalen. Bland de 1000 åkarna som var från Sverige fanns också några av vårat gäng, Daniel, Fredrik och Marielle samt Petter och Stina från Stockholm. Faktum är att av de totalt 5500 åkarna var över hälften från Sverige och Norge.

Men man kan också åka ned för att uppleva den Italienska maten. På kvällarna skålades det mellan rödvinsglasen och det pratades om vallor, skidspår och hur många lager kläder man egentligen skulle ha på sig under tävlingsdagen? Första kvällen försökte vi äta på en av restaurangerna mitt i byn men fick då vända vid dörren eftersom det var fullt. Vi insåg att det var en populär restaurang och återvände därför dagen efter istället. Det var lika mycket folk då men vi hade tur och fick ett bord som precis blivit ledigt. Som servitör presenterades sig då resturangens ägare, en äldre man vid namn Giovanni. Han serverade oss med klass under hela måltiden, men Giovanni han även med att visa oss bilder från sin Iphone och facebook på sina svenska vänner från Simrishamn. Vi tyckte det var ett otippat drag att plocka fram så modern teknik från den äldre generationen, men det skulle visa sig att Giovanni även hade flera andra ess att spela ut under kvällen. När en av efterrätterna vi beställt var slut, ordnade han istället en kraftig chokladglass med jordgubbar. Den var väldigt god och inte minst genom att han som plåster på såren toppade den med en riktlig mängd Gran Marine. Giovanni tömde glatt det sista som var kvar av flaskan över våra efterrättstallrikar, vilket gjorde det till en kombination av kraftiga smaker till Fredriks stora belåtenhet. Efter det avslutade Giovanni middagen genom att bjuda på ett ganska välfyllt glas med brännvin och han skålade glatt för att han träffat några nya svenskar.

I tillägg till atmosfären och maten kan man också åka ned för att uppleva en skidtävling som skiljer sig från de flesta andra. Loppet slingrar sig genom dalen från Moena upp till nästa alpby Canazei, för att där vända tillbaka och fortsätta nedför dalen istället till målet i byn Cavalese. På vägen passerade vi flera små alpbyar och glada hejarop skrålade tillsammans med kobjällror och musik. Inte minst när man passerade genom den klassiska Val di Fiemme skidstadion där både Gunde och Mogren vunnit VM-guld medaljer. Loppet avslutades med en två kilometer lång och brant uppförsbacke för att ta sig upp till målet i byn Cavalese. Här var det skönt att arrangören snällt hjälpte till att stryka på ett lager klister på våra skidor. Trots att det tog 5 minuter att vänta i vallakön var det inget snack om att det var väl investerad tid.

Trettio minuter innan start gick jag och Fredrik in i buren som tillhörde startled 11 där åkarna med startnummer mellan 4500 och 5000 fick stå. Petter hade lyckats seeda sig upp och startade i startled tre, hela 40 minuter innan oss. Alla startled gick iväg med fem minuters mellanrum, vilket gjorde att vi fick starta 45 minuter efter första startled. När de öppnade upp vår bur fick vi springa 40 meter innan vi kunde spänna på oss skidorna och glida över startlinjen, där även tidtagningen satte igång via det datachip vi hade i nummerlappen. Vi satte båda av i ett hårt tempo vilket innebar att vi fick byta spår konstant för att kunna tråckla sig förbi de andra åkarna. Vi körde mer utanför spåret än i spåret och speciellt intressant var utförskörningarna där många av Italienarna föll likt bowlingkäglor. Efter bara två kilometers åkning höll vi bägge på att bli offer i en seriekrock då en person föll mitt framför våra skidor i en av utförsbackarna. Det blev totalstopp och minst tio personer föll och spärrade av hela spåret. Efter att ha tråcklat sig ur personens skidstav som spärrade den lilla lucka som fanns mellan honom och madrasserna som var fastspända vid sidan kunde vi lättade glida vidare utan att ha tappat väsentlig tid. Glädjen var dock kortvarig för min sida eftersom Fredrik lyckades få en lucka efter att jag valt fel linje och fastnat i kömassorna i en uppförsbacke. Jag fick aldrig kontakt igen och väl i mål hade Fredrik åkt hela 8 minuter snabbare.

Vi kan sammanfatta Marcialonga med att det var en fantastisk resa. Maten, atmosfären och tävlingen, allting fanns där och det bäddade för en helhetsupplevelse som slår de flesta andra skidloppen. Ifall vi kommer tillbaka nästa år återstår att se, men vad som är säkert är att vi då kommer att vara seedade och förhoppningsvis slipper höra lika många Italienska svordommar och norska ord som rolig, rolig.

Resultat
LARSSON Fredrik 1982 SWE-SKOGAS, SVEZIA 4:17.32 (4721)
HARALDSSON Petter 1983 SWE-VARMDO, SVEZIA 4:22.04 (883)
BLOM Daniel 1982 SWE-HOLO, SVEZIA 4:25.59 (4722)